Olika insändare

Ekonomin i Välfärdssamkommunen

För det första vill jag rikta ett stort tack till Korsholms kommundirektör Rurik Ahlberg, en tjänsteman som inser att det följer ett ansvar med användningen av offentliga medel. Vasabladet var ut och rapporterade om detta 15.03.2023.

Jag har själv ställt mig kritisk till denna stora överskridning, främst för att vi var totalt ovetande om lägesbilden. I välfärdsområdestyrelsen diskuterades detta ingående och jag föreslog då att en arbetsgrupp som skulle granska och komma med förbättringsförslag för den ekonomiska uppföljningen. Jag fick understöd av Sari Somppi.

Varför jag anser att det behövs en arbetsgrupp för att se över ekonomirutinerna är att de stora överskridningarna verkar komma som en total överraskning, så får det inte vara i en modern organisation. Vi behöver granska vad som eventuellt gick fel och byta ut de ekonomiska OHO! -utropen, till motsvarande ekonomiska realiteter på ett sakligt förklarande sätt, vad hände och var är den svaga länken i rapporteringen.

Rurik Ahlberg förundrar sig över att man inte hade kännedom om alla räkningar som plötsligt dök upp i slutet av året. Jag håller med honom och jag är lite rädd att vi har en inbyggd funktion i välfärdsområdets organisation som fungerar fel, utan att peka finger på nån. Det borde vara så att alla som beställer eller köper inom välfärdsområdet även har ett ekonomiskt ansvar och en kännedom om hur mycket pengar som finns tillgängligt i budgeten. Vi måste veta och det har varit rutin i kommunerna, vi ser efter vad som finns i börsen innan vi köper, inte när vi står vid kassan!

När lönerna för välfärdsområdets direktörer skulle fastställas så höjdes många röster för att de skulle vara jämförbara med näringslivets lönesättning. Jag eftersträvar med mitt förslag om en arbetsgrupp att den granskar den ekonomiska uppföljningen att vi också ska ha den ekonomiska uppföljningen som vi har inom näringslivet. Ta vilket börsbolag som helst så ska resultatvarningarna, både positiva som negativa komma i realtid, inte godtar man några OHO utan att bolagsstyrelser och aktieägare har grundligen informerats.

I välfärdssamkommunen har ingen info getts till aktieägarna, det vill säga kommunerna som har överlåtit verksamheten till samkommunen och fått uppgifter under året att allt är under kontroll och budgeten följs enligt uppgjorda planer. Nu kommer de verkliga kostnaderna till kommunerna och vi får se vilka bokslutssiffror våra kommuner efter det lyckas prestera.

Jag har varit engagerad inom kommunal- och regionalpolitik och man har lärt sig att hantera varsamt med skattebetalarnas slantar och ett sätt som ger en långsiktigt ekonomisk stabilitet. Efter 35 år inom politiken så har jag inte råkat på att enskilda kommuner drabbats så hårt som genom vår frivilliga samkommuns överskridningar. Det är en dyr nota våra kommuners invånare får för vårt försök. Då är det inte mer än riktigt att vi ser genom rutinerna grundligt och skapar en stabil uppföljning via den föreslagna arbetsgruppen tillsammans med de ansvariga tjänstemännen, det är det minsta vi är skyldiga våra skattebetalare.

Rainer Bystedt, Sfp riksdagskandidat, Vörå

El-nätet i vårt land

Allmänt som riksdagvalskandidat för sfp i inkommande val ser jag att spelregler för projektörer inom energisektorn i våra kommuner upprättas. Vad är det som gäller avstånd till bosättning? Att man hellre ser jordkabel än 110 kw luftledningar med över 40 meters gator genom skog!

Helst ser jag att inga eller så lite som möjligt av luftburna ledningsnät placeras på våra odlingsmarker, de är mer till förfång än vad någon ersättning någon gång kan utgöra. Personligen vill jag se att det skall vara ett samarbete mellan markägare och projektörer att alla kan se sig hörda och nöjda med att kunna uppbringa samstämmighet med skälig ersättning för den upplåtna marken.

Det är nämligen en del av utbyggnaden av energiförsörjningen i vårt land som bekymrar många markägare i vårt landskap. I takt med att vindkraften byggs ut på många områden som tidigare enbart har använts till skogsbruk så ska även kablar dras från kraftverken till närmaste stamnät. Beroende på kraftverkens storlek, kan dessa kabelgator bli både långa och breda. När vindkraftsparkerna blir fler och fler, kan det bli en ny flaskhals i många projekt, att man inte får en skälig ersättning till de markägare som berörs av de olika ledningsdragningarna, detta är nog en av orsakerna till misstro, samtidigt som stora produktiva arealer går om inte, känns det än mer frustrerande.

Idag fungerar ersättningsförfarandet för ledningarna enligt en förordning som har rätt så många år på nacken. Den här förordningen kom till på den tiden då vårt land elektrifierades och vår nuvarande ledningsinfrastruktur fann sin form. Då var även de flesta av elbolagen små lokala bolag som såg det som sin samhällsgärning att få el fram till varje stuga. Idag har vi stora vinstmaximerande bolag som ska göra business både på konsumenten som på våra mark och havsområden.

Eftersom de olika leden i utbyggnaden av energiförsörjningen i vårt land tar ut sina vinster ur energifrågan så anser jag att det är dags att revidera också denna förordning. En förordning som ännu idag många gånger används för att ta till tvångsåtgärder i markfrågor för ledningsnäten. Jag anser att vi behöver se till så att även markägare som ser sina skogar korsas av diverse ledningar får ersättning för detta. Jag har förståelse för att man som markägare idag, i dessa fall kan bli lite negativt inställd till den vindkraftsutbyggnad som pågår i vårt landskap, helt i onödan.

Den gamla förordningen fungerade i tider när utbyggnaden till stor del fungerade med talkokrafter och alla hjälptes åt för att få sin el. Men idag när det mesta i vårt samhälle går ut på att olika aktörer ska maximera sina vinster så mycket som möjligt för att sätta i sina egna kassor, så anser jag att vi behöver lyfta upp frågan om ersättning till markägarna också. Vi vinner alla på att få så smidiga och snabba tillståndsprocesser som möjligt och då behöver alla parter få sin del av kakan.

Rainer Bystedt

Sfp riksdagskandidat, Vörå

Räntornas inflationspåverkan

I Vasabladet den 1.3.2023 ingick en mycket tänkvärd ekonomisk artikel, som dessvärre ingen ekonom har tagit tag i ännu. Därför ska jag göra det med mitt vanliga bondförnuft.

Det är nationalekonomen och författaren Christer Lindholm som vågar ifrågasätta om centralbankernas räntehöjningar verkligen är den bästa medicinen för att stävja inflationen. Det är en mycket berättigad fråga, i allra högsta grad då inflationen inte verkar låta sig stävjas av medicinen heller. Enligt Lindholm fungerar höjda räntor bra om vi har en situation med en överhettad ekonomi där lånemarknaden är överhettad. Ser man till den offentliga skuldsättningen så kan vi väl konstatera att den är delvis överhettad, men ser vi till den vanliga konsumenten så är det inte så att vi har köpt för mycket på skuld som har gjort att inflationen stiger.

Vi får ta jordbruket först som exempel och husdjurs gårdarna. Det började med att det blev brist på gödsel i världen då Ukrainakriget startade för ett år sedan. Priset på gödsel som behövdes för att producera säden som utgör grunden i djurens meny, steg flerdubbelt. Bränslepriserna ökade också, men som sig bör behövs både tröskor och traktorer för att skördarna ska komma in i våra lador. Sedan kom energikrisen och för att hålla djuren varma och med frisk luft, så ökade elräkningarna flerdubbelt hösten 2022. Under hela hösten har sedan även räntorna ökat. Alla prisökningarna ska in i priset, men tyvärr är det inte bonden som får prishöjningen i sin ficka, den försvinner nog i handlarnas resultaträkning. Så vardagen är nog inte så ljus för den som försöker sitt yttersta för att få producerat livsmedel åt oss, för att vi skall ha mat på vårt bord.

Bondens köpkraft har radikalt försämrats under 2022 och så har det nog gått för den vanliga konsumenten också. Vi har läst om barnfamiljer som gör allt för att hålla ner el-förbrukningen, ändå ska räkningarna betalas. Tomater och gurkor kostar idag 2-3 gånger mer än motsvarande tid i fjol och den prismedvetna konsumenten ser nog prishöjningarna på alla lappar i butikerna. Att sedan också låneräntorna stiger och att staten tar bort låneräntornas avdragsmöjligheterna i beskattningen kommer nog inte att stävja inflationen. Men det kommer att göra vardagsekonomin mycket svårare för oss alla.

Nu ser vi i Frankrike en ny modell för att stävja inflationen, nämligen införandet av pristak på vissa baslivsmedel. Jag undrar om det inte är det som behövs innan vi har räntejusterat bort all köpkraft i vårt land? Frågeställningen är befogad enligt mig!

Räntehöjningarna är ju ett verktyg i ekonomin som ska användas för att stävja inflationen. Men det är fräscht att det ännu finns nationalekonomer som vågar tänka själv och tänka utanför boxen. Räntehöjningar fungera bra om inflationen beror på överkonsumtion och överskuldsättning. Men man behöver också se till situationen utanför banken, vad är det som händer? Jag undrar om den nationalekonomiska teorin har klarat av att beakta alla olika kriser som vi brottas med just nu. Det vore en fantastisk modell i så fall som kommer fram till samma svar på problemet oberoende hur många överraskande variabler som vi tillför modellen.

Nej, jag är rädd att liksom Lindholm befarar så späder räntehöjningarna på inflationen ännu mer och vi kommer att se ännu mer kostnadshöjningar tills vi har utplånat största delen av hushållens och företagens köpkraft. Det vore dags med lite nytänk nu! Om inte annat så för att även jag får presterat en floskel!!

Rainer Bystedt

Sfp riksdagskandidat, Vörå

Vad ska vi göra åt personalbristen inom vården?

"Det är brist på sjukskötare och närvårdare i så gott som hela världen. Det är lätt för dem att få arbete men ändå lämnar många sitt yrke". Texten är ett klipp från Vasabladets artikel från 16.3.2023 där Daniela Pyhäjärvi och Christina Söderberg har undersökt varför sjukskötare och närvårdare byter bransch.

Orsaken var delvis lönen men än mer den konstanta pressen och stressen för att prestera mer och mer samt brist på uppskattning. En arbetssituation som jag tror dessvärre speglar många av våra vårdenheter idag. Att inte kunna ta sina lagstadgade pauser eller gå på toaletten är inte någonting att marknadsföra en arbetsplats med, jag mår illa att läsa sånt men jag förstår deras vardag.

Tyvärr så innebär nog också det nya välfärdsområdet en till faktor som bidrar till stressen på enheterna. Nu är sjukvården och boendeenheterna under samma tak och gemensamma för hela Österbotten. Utvecklingen går hela tiden mot en allt effektivare användning av de befintliga platserna i hela landskapet. Men det betyder samtidigt att de tidpunkter när det kan finnas tomma platser på en enhet som kan ge personalen lite andrum, minimeras. Vilket i sin tur ökar stressen för personalen och i värsta fall gör det att sjukfrånvaron ökar när man inte orkar mer.

Jag har många gånger lyft frågan på bordet om vi har organiserat rätt? Speciellt med tanke på de ökade kostnaderna på fjolåret. Borde vi inte satsa på en organisation med mera lokalt, enhetsvis ansvarstagande. Ansvar för personal och ansvar för inköp och ekonomi ska inte fördelas på olika övergripande enheter. De enheter som har överförts från vår kommun hade nog sedan många år den kompetensen att se och följa med vad som behövs och vad som inte behövs.

Inom social- och hälsovården liksom inom sjukvården överlag så jobbar vi med människor för människor. Det kräver ett tänkesätt som inte fungerar genom att detaljstyra verksamheten uppifrån en plattform på H-Huset i Vasa. Det kräver en närhet och omtanke, det kräver att personalen kan styra sin vardag beroende på hur den ser ut. Har du magafari i huset så får du nog ställa om dagen och kanske ta in extra personal för att få omvårdnaden att fungera. De kanske den dagen behövs mer i tvättrummet än på något annat ställe, men det vet inte jag utan det vet de som jobbar den dagen på enheten.

Inom Österbottens välfärdsområde behöver vi nu tänka till och jag hoppas att alla på sitt håll kan få ge input till den här diskussionen, hur vi får vår personal att må bättre och orka med sitt arbete. Här är kunskapen viktig i den verksamheten vi bedrivit, de är nog kapabla att se och tillföra de arbetsgrupper som tillsatts tankar, hur jobbar vi fram ett positivare arbetsklimat, personalen måste ges den chansen. De inkomstpolitiska lösningarna som har uppnåtts kommer att medföra förbättringar i lönenivån för våra vårdare. Men vi har många andra saker som vi också måste bli bättre på. Vi vill inte att vi har bara händer i vården, vi vill ha hjärtat och hjärnan med också i en fin arbetsgemenskap. Den kommer sen att kanaliseras direkt till de professionella vårdar händer som sköter oss när vi behöver vård i livets alla skeden-

Rainer Bystedt

Sfp riksdagskandidat, Vörå

Österbotten, en vit fläck på kartan?

Det kan inte ha undgått någon att det snart närmar sig riksdagsval i vårt land! Våra tidningar fylls av insändare och vi har många fina kandidatbilder uppsatta längs våra vägar. Gallupar görs och partiledarna har bråda dagar för att hitta nya goda sidor hos sina partier.

För Österbottens del så kan vi ta en tillbakablick på hur vårt landskap behandlades under den regeringsperiod då SFP var i opposition. Det var nära att vårt centralsjukhus blev nedgraderat på kuppen till ett andra klassens sjukhus. Centern, samlingspartiet och sannfinländarna var på god väg att lyckas med att få jouren för Österbottens befolkning flyttad till Seinäjoki. Svenskan skulle göras frivillig, eller kanske helst helt borttagen och kanske kunde Ryska språket införas istället?

Galluparna visar på ett stort stöd för både samlingspartiet och sannfinländarna igen och det gör mig verkligen orolig. Jag hoppas att vi i Österbotten kan gå man ur huse igen för att visa att vi behöver vårt SFP i regeringen. Vi har sett vad som händer när vi inte sitter med vid borden där besluten fattas och det finns tyvärr också partier som verkar ha Österbotten som en nagel i ögat och som helst skulle se vårt landskap som en vit fläck på kartan. Därför ska vi göra våra röster hörda och synliga i valet!

Jag vet att varje bit av verksamhet som plockas bort från vårt centralsjukhus kommer att försvaga oss. De olika specialisterna jobbar integrerat och en god specialsjukhusomsorg bygger sitt hus med många stödjande pelare. Börjar vi montera bort ett ben i taget, som när hjärtkirurgin avslutades, så har vi snart bara ruinerna kvar. Det vill vi inte ha i Österbotten, vi ska ha ett starkt centralsjukhus som ger oss bästa möjliga vård.

Rainer Bystedt

Sfp riksdagskandidat, Vörå

Vad betyder Välfärdssamkommunens överskridningar för Österbottens kommuner?

Jag har kanske redan uttryckt min förskräckelse för de preliminära bokslutssiffror som redovisats åt våra kommuner från den frivilliga välfärdssamkommunens första verksamhetsår. Men jag vill ännu klargöra att det inte bara blir en brakförlust i bokslutet 2022. Det kommer ännu en efterräkning från staten åren 2024 och 2025.

Det är nämligen så att den slutliga kostnadsfördelningen för social- och hälsovårdsreformen slås fast på basen av kommunernas bokslutssiffror åren 2021 och 2022. Så när nu kommunernas bokslut för 2022 visar miljoner mer i kostnader för social- och hälsovården så kommer staten att ändra statsandelarna under åren 2024 och 2025 för dessa kommuner. Den justeringen drabbar kommunerna negativt men välfärdsområdet positivt.

Vi anklagas för mycket vi politiker, ena dagen för att vi har på oss fel hatt och andra dagen att vi sitter på för många stolar. Säkert är det sanning i det påståendet men välfärdsområdet, eller i detta fall den frivilliga välfärdssamkommunen har inte tagit fram de nödvändiga faktaunderlaget för oss beslutsfattare. I inget skede under året har det framkommit att det ens skulle förekomma en risk för så stora överskridningar. Jag fick ju inte delta i den frivilliga samkommunen av förekommen anledning som ni minns, det var problem med könsfördelningen helt plötsligt. Men den statliga verkliga välfärdsområdet såg väljarna till att jag fanns med, det ursäktar inte att man frågat efter hur verksamheten 2022 utvecklats i den ansvariga pararella samkommunen, eftersom den var tänkt som referens för innevarande år 2023.

Nej, vi får nog ta krafttag med ekonomiuppföljningen i vårt nya välfärdsområde nu, för nästa bokslut finns det ingen kommun att skicka räkning till!!

Rainer Bystedt

SFP riksdagskandidat, Vörå

Ekonomin i Välfärdssamkommunen

För det första vill jag rikta ett stort tack till Korsholms kommundirektör Rurik Ahlberg, en tjänsteman som inser att det följer ett ansvar med användningen av offentliga medel. Vasabladet var ut och rapporterade om detta 15.03.2023.

Jag har själv ställt mig kritisk till denna stora överskridning, främst för att vi var totalt ovetande om lägesbilden. I välfärdsområdestyrelsen diskuterades detta ingående och jag föreslog då att en arbetsgrupp som skulle granska och komma med förbättringsförslag för den ekonomiska uppföljningen. Jag fick understöd av Sari Somppi.

Varför jag anser att det behövs en arbetsgrupp för att se över ekonomirutinerna är att de stora överskridningarna verkar komma som en total överraskning, så får det inte vara i en modern organisation. Vi behöver granska vad som eventuellt gick fel och byta ut de ekonomiska OHO! -utropen, till motsvarande ekonomiska realiteter på ett sakligt förklarande sätt, vad hände och var är den svaga länken i rapporteringen.

Rurik Ahlberg förundrar sig över att man inte hade kännedom om alla räkningar som plötsligt dök upp i slutet av året. Jag håller med honom och jag är lite rädd att vi har en inbyggd funktion i välfärdsområdets organisation som fungerar fel, utan att peka finger på nån. Det borde vara så att alla som beställer eller köper inom välfärdsområdet även har ett ekonomiskt ansvar och en kännedom om hur mycket pengar som finns tillgängligt i budgeten. Vi måste veta och det har varit rutin i kommunerna, vi ser efter vad som finns i börsen innan vi köper, inte när vi står vid kassan!

När lönerna för välfärdsområdets direktörer skulle fastställas så höjdes många röster för att de skulle vara jämförbara med näringslivets lönesättning. Jag eftersträvar med mitt förslag om en arbetsgrupp att den granskar den ekonomiska uppföljningen att vi också ska ha den ekonomiska uppföljningen som vi har inom näringslivet. Ta vilket börsbolag som helst så ska resultatvarningarna, både positiva som negativa komma i realtid, inte godtar man några OHO utan att bolagsstyrelser och aktieägare har grundligen informerats.

I välfärdssamkommunen har ingen info getts till aktieägarna, det vill säga kommunerna som har överlåtit verksamheten till samkommunen och fått uppgifter under året att allt är under kontroll och budgeten följs enligt uppgjorda planer. Nu kommer de verkliga kostnaderna till kommunerna och vi får se vilka bokslutssiffror våra kommuner efter det lyckas prestera.

Jag har varit engagerad inom kommunal- och regionalpolitik och man har lärt sig att hantera varsamt med skattebetalarnas slantar och ett sätt som ger en långsiktigt ekonomisk stabilitet. Efter 35 år inom politiken så har jag inte råkat på att enskilda kommuner drabbats så hårt som genom vår frivilliga samkommuns överskridningar. Det är en dyr nota våra kommuners invånare får för vårt försök. Då är det inte mer än riktigt att vi ser genom rutinerna grundligt och skapar en stabil uppföljning via den föreslagna arbetsgruppen tillsammans med de ansvariga tjänstemännen, det är det minsta vi är skyldiga våra skattebetalare.

Rainer Bystedt

Sfp riksdagsvalskandidat, Vörå

Vörå bör ta initiativ till batteripark för att hänga med i den gröna omställningen

Vid vårt fullmäktigemöte i Vörå 16.3.2023, lämnade jag in min senaste motion om att få även vår kommun med på noterna kring energiutvecklingen. Vi har en tradition av att producera både mat och energilösningar på landsbygden och våra stora ytor ger möjlighet till både ock. Från jordbruk till vindkraft har våra marker gett möjligheter att bo och leva på landet.

Vörå ligger centralt i det område där energi används mest, vi har Vasa och energiklustret endast 40 km bort. Där kommer att finnas stora behov av energi när Gigafabriksområdet kommer igång med sina fabriker. Området kommer att behöva stora mängder grön el från båda landbaserade som havsbaserade vindkraftsparker. Här ligger vi tack vare framsynta politiker och tjänstemän helt rätt i tiden i Österbotten. Storindustrin i Jakobstad är på ca 70 kilometers avstånd från Vörå och har samma behov.

Tre stora nationella huvud el-linjer går genom Vörå. Fingrid 400 kilovolt, Epv 110 kilovolt och Herrfors 110 kilovolt. Alla dessa bolag har nytta av energilagring.

Det är här som jag ser stora möjligheter för min hemkommun, i energilagringen. Från energilagring i Vörå kan överloppsenergi transporteras både norrut och söderut, samtidigt som vi vet att det ska byggas en ny stor el-station på gränsen till Nykarleby inom de närmaste åren. Vi har färdigt stora vindkraftsparker som kan leverera överskottselen för lagring till Vörå och så kan energin säljas ut vid tidpunkter när den behövs mer.

Nu är det dags att även Vörå börjar visa framfötterna i energifrågorna så som vi har gjort många gånger tidigare. Vi var föregångare i att övergå till flisvärme, vi kan bli föregångare även på energilagring. Den gröna omställningen är ett nytt sätt att tänka och den är redan långt på väg i Österbotten, låt oss se till att även Vörå kan hänga med i utvecklingen.

Rainer Bystedt, SFP

Hur ska våra ungdomar ha det framöver?

I det första numret av Kommuntroget 1/2023 finns en artikel som mina ögon fastnar för där baskettränaren Henrik Dettmann redogör för sin syn på barn och ungas rättighet till hobbyer och meningsfull motion.

Bland annat så anser han att kommunerna nu efter att social- och hälsovårds reformen borde sätta fokus och satsningar på de ungas välmående. Jag har själv berört ämnet i en insändare i Vasabladet 11.2.2023. Men i den var fokus mer på saker som kan förstöra för ungdomarna, medan jag efter att ha läst Dettmann redogörelse börjat fundera mera på hur stöttar vi våra ungdomars hobbyer?

Vi är ju rätt så bra i våra kommuner att satsa på anläggningar för fotboll, friidrott, gymnastik, simning, skidning, ishockey. Men som ni ser på uppräkningen så saknas en väldigt populär sport helt och hållet. Hur vore det om vi även kunde se offentliga satsningar på hästsporten?

Det är många ungdomar som genom hästen och sport med hästar har lärt sig många nyttiga kunskaper. De har lärt sig att ta hand om ett stort djur från marken och kanske även från ryggen eller kuskbocken. En sådan lärdom ger också en boost för självkänslan och det kan behövas en sund självkänsla i mångas liv. Samtidigt är stallsjobb och hästsport någonting som kräver både styrka och uthållighet och kontroll över ett djur, ni kanske märker vart jag är på väg?

Jag tycker naturligtvis att det är olyckligt att det idag förbereds för fina bostäder i Travdalen i Vasa, medan hästmänniskorna har fått hitta sina lösningar på annat ställe, vind för våg och med egen plånbok. Vi har idag många duktiga ungdomar som tävlar på klubb-, region- och nationell nivå med sina hästar, jag vågar påstå att det som samhället har satsat på dessa ungdomars sportsliga utveckling är futtigt lite. Jag ska också skriva ut att jag tror att det beror på att sporten utövas och domineras av flickor och kvinnor, det räcker inte i fina festtal att uttrycka jämlikhet det skall verkställas också, vi har mycket kvar att göra innan vi är likvärdiga och jämställda i vårt land.

Rainer Bystedt, Sfp Vörå

Jag vill inte bli jagad av vargar

Redan för snart 5 år sen när vi började hemsökas av vargar på olika håll i vårt landskap, var jag snabbt ut med ett fördömande. I Vörå kommun hade vi dessutom en som var speciellt närgången. Då för fem år sedan i påskhelgen slet den ihjäl en hund som var kopplad mitt på gårdsplanen i ett bostadsområde. Jag vet inte om det var det som gjorde den speciellt förtjust i vårt närområde i Vörå, men den ställde nog till med en stor otrygghet när den rörde sig till och med på skolgårdar.

Jag var själv kommunstyrelseordförande vid den tidpunkten och tog snabbt initiativ till att barnen i Vörå under den vintern skjutsades till skolorna, oberoende av avståndet. I kommunstyrelsen var vi då helt eniga i att barnen i Vörå kommun ska ha en trygg skolväg. Även om det i sångtexter kan låta häftigt att sjunga om att "Jag blir hellre jagad av vargar", så var det inget som vi ville se att skolbarnen i Vörå skulle råka ut för.

Vargen försvann ändå ingenstans, utan han plågade oss regelbundet och trots flera fördrivnings försök så återvände den till brottsplatsen gång på gång. Till sist hade vi då en incident där vargen stod på en gårdsplan och morrade åt en pojke. Då måste jag erkänna att mitt tålamod tog slut, jag satte mig i bilen och åkte i till polisstationen i Vasa och anhöll om omedelbar avlivning av denna varg!

Min anhållan fick dessvärre avslag pga att det ansågs osäkert om det är rätt varg som fördrivits flera gånger och att det inte kunde bevisas vara samma varg som morrat. Med andra ord så ansågs det vara lugnare om vi hade en hel vargflock som strök omkring stugknutarna och morrade åt våra invånare!

Det här avslaget på avlivningsanhållan föranledde mig att anmäla polismästarens beslut till justitieombudsmannen i hopp om en större förståelsen för att det behövs avlivning av vilda rovdjur som inte hittar sin roll i skogsfaunan, utan börjar söka sig in till samhällen istället.

Vad ledde det till att gå den vägen? Jo, det lyfte upp problemet vi inte haft i vårt landskap sedan 1800 talet. Det pratas om mångfald, lära oss leva med vargen, de som har den åsikten skall leva och verka i ett område som har detta bekymmer. Det kan vara lätt att tycka så när man inte har sina egna barn ut på den skolvägen eller gårdsplan. Men vi som bor här och vill fortsätta att röra oss tryggt i skog och mark behöver lyfta upp problemet och ge ansvaret för eventuella följder tillbaka till de som sitter och besluter om vargarnas rättigheter. Vi borde få detta gjort före denna riksdags periods avslut.

Redan för fem år sedan, då vi hade stora bekymmer med vargarna runt våra bebyggda trakter så var jag klar i min åsikt, stamvårdande jakt på varg är det enda sättet att få vargen att respektera de mänskliga reviren och hålla sig undan från dem. Jag vill påstå, när jag ändå är på gång, att med skarven behövs det mer än skyddsjakt. Skarven har ingen naturlig närvaro i våra trakter, det vet alla som vistats i vår skärgård, för några decennier sedan, ingen skarv någonstans och så vill vi ha det! Ge fiskarna sina normala vatten tillbaka, en vattenmiljö utan skarvar!

Rainer Bystedt, Sfp Vörå 

Vid vägs ände...

Vid varje valmöte inför olika val så dyker frågan om våra vägar upp. Tyvärr verkar dom ofta dyka ner lika snabbt efter att valet är klart. Det får de inte bara göra.

I Österbottens landskap bygger vi våra vägar till stora delar på gammal sjöbotten, ett material som lever och rör på sig. Dessutom har vi ofta vädrets makter emot oss. Våra vägar behöver mer underhåll och vägmaterial av bättre kvalitet för att få en normal livslängd. Det betyder att vi behöver få mer ekonomiska resurser för våra vägar i Österbotten, både för att upprätthålla nuvarande status på vårt vägnät men också för att göra nödvändiga satsningar på nya vägar. Detta är en känd verksamhet för mig efter att jag i tiotalet år jobbat tillsammans med vägverket som en av deras leverantörer av bergskross.

I Österbotten är det livsviktigt att vi har god infrastruktur för de varor som ska exporteras och även god infra för de varor som ska vidareförädlas i vårt landskap. Här gäller det att ha rätt status på flygfält, hamnar, järnväg och vägarna. SFP har i sin regeringsställning jobbat hårt för att trygga framtiden för hamnar och flygfält i vår region, men det som vi ännu behöver varje dag är trygga vägar!

Idag är våra vägar på många håll så dåliga att en ambulans på uttryckning inte kan hålla ens den gällande hastigheten, än mindre spekulera i att köra ännu snabbare. På vintrarna är det dåliga vinterunderhållet en utmaning som kan vara en svår nöt för en driven ambulansförare! Ska det verkligen vara så i ett modernt samhälle? Är det ett jämlikt samhälle när en hjärt eller stroke patient som siirar runt på den österbottniska slätten? Fördröjningen av dessa patienter till vård kan bli ödesdigra minuter.

Nationellt har vi en strategi inom äldreomsorgen att de äldre ska bo hemma så länge som möjligt. Men hur gör vi i Österbotten om vi har våra äldre hemma, men vägen dit är oframkomlig?

Nej, nu behövs verkligen krafttag för att få infrastrukturen i skick även i Österbotten och ökade väganslag till underhåll och ökade anslag för att minska på den stora reparationsskuld som vi har på vårt vägnätverk!

Rainer Bystedt, Sfp Vörå 

För Österbotten

Jag fick igår en fråga varför jag bara jobbar för service på landsbygden. Jag blev lite förvånad själv av att man kan uppfatta mina små debattinlägg som sådana. Där ser man hur olika folk kan uppfatta ens budskap trots att jag vill vara tydlig och tala klarspråk.

För mig så är nog hela Österbotten det område som jag jobbar för oberoende om det är stad eller landsbygd. Jag brukar ha den förklaringen, att det faktum att man jobbar för en sak är inte är borta från någonting annat.

När jag tex talar om att vi behöver få vårdkedjorna i skick, så betyder det ju att vi behöver få närservicen att fungera både på stad och landsbygd. Får vi hälsocentralerna runt om i Österbotten bemannade med kunniga läkarkrafter så löser det en del av problemet med anstormningen till akuten i Vasa och de långa väntetiderna där. Ja, jag har också på senare tid funderat om vi inte borde fundera på läkarnas arbetstider på hälsocentralerna. I tidernas morgon (läs ca 15 år sedan) hade vi akutmottagning på våra hälsocentraler också på kvällstid, det gjorde att betydligt fler än idag kunde få hjälp på den egna hälsocentralen. Mellan 16 till 18 varje vardag kunde läkarna te emot patienter smidigt och flexibelt, hann man inte komma till läkaren på dagtid så kunde man till och med boka in en kvällstid, med förbehållet att man kunde få vänta en stund om någonting akut uppstod.

Idag vallfärdar vi från olika håll långa vägar för att sitta tillsammans och vänta på akuten i Vasa. Jag gissar att det retar upp många, både de som kommer längre som kortare vägar. Att få färre att köra in till akuten är till fördel för oss alla oberoende om vi bor i stad eller landsbygd. Enkelt uttryckt behöver vi landa på på rätt trappsteg i vårdtrappan. Får vi saker att fungera som närservice så är akutmottagningens trappsteg inte så full som den är nu.

Vi har mycket som behöver fungera för att få Hvc läkartjänsterna attraktiva. Vi behöver ha fungerande laboratorietjänster och tillgång till röntgen, det är basen till en bra möjlighet att ställa diagnoser. Läkarna vill även vara trygga i sina beslut, har dom inte tillgång till det nyss nämnda så blir slutresultatet ofta en remiss in till akuten för en noggrannare undersökning. Det är ju bra om patienten på det viset blir korrekt diagnostiserad, men mindre bra om det sker i onödan. Här kunde jag också tänka mig att vi med vår nuvarande breda axlar och många läkarresurser i välfärdsområdet, borde kunna ha en digital bakjour för läkare eller en mentorläkare som kunde konsulteras i olika fall.

Om berget inte kan komma till Muhammed får Muhammed komma till berget. Skall vi uppnå effektivitet och spara på resurserna skall detta fungera. Då har vi delmålet uppfyllt vad gäller närservice. 

Rainer Bystedt, Sfp Vörå

Soppan är godast välkokt

När jag i första skedet skrev om detta ämne ville jag lyfta upp ärendets natur och bakgrund. Det är bra att belysa saker ur det perspektivet, så att invånaren som skattebetalare får en objektiv syn på vad ärendet handlar om. När man nu läser Kenneth Mynttis ledare om den offentliga upphandlingen så hoppas jag att alla läser noggrant, ty siffror kan fort börja leva sitt eget liv.

Vad är kostnadseffektivitet och hur mäter man den?

På ledarspalten framgår att det i Finland totalt sker offentliga upphandlingar till ett värde om 45 miljarder euro per år. Det antar jag att ska tas som ett belopp som visar på att den offentliga sektorn gör många och stora offentliga upphandlingar, vilket ju då borde vara en bra sak, eller hur?

Vi ska ju inte göra misstaget att tro att skattebetalaren på något vis måste betala dubbelt upp när det sker en offentlig upphandling. De offentliga samfunden upphandlar de tjänster som behövs och om de behövs så kommer det att kosta, oberoende hur dessa upphandlas. Inte blir maten gratis för att ett privat bolag börjar koka istället för ett nytt in-housebolag. En ouppmärksam läsare kan eventuellt få den uppfattningen att de 45 miljarderna slösas bort i detta land på grund av in-house bolagen.

Ser man då till Österbottens välfärdsområde och om vi borde ha två eller tre olika in-house bolag så ser jag inte riktigt problemet. Välfärdsområdena kan också producera dessa tjänster som egen verksamhet. Men genom att bilda ett in-housebolag så ökar du möjligheten att jämföra verksamheten med den privata produktionen. Eftersom det redan finns in-house bolag så borde ju inte det bli sämre av ett till alternativ, ligger det inte i konkurrensens natur att det blir bättre med fler alternativ? På sikt kan sedan välfärdsområdet se om in-house bolagen blir effektiva och konkurrenskraftiga med den privata marknaden, men det vet vi inte ännu.

Att flera näringslivsorganisationer lämnat in klagan till konkurrens och konsumentverket om välfärdsområdet bryter mot lagen då det har skett en upphandling av datatjänster från ett in-housebolag är ju intressant i sammanhanget. Det är ju säkert dylika upphandlingar på gång även i flera välfärdsområden och det kan vara bra att få se tolkningen av den klagan.

Då det gäller städ och kosthållet för vår del i Österbotten så är det samma sak. Matportionen och städytorna har sina priser, men i relation till all specialistverksamhet och annat som produceras inom välfärdsområdet utgör inte denna del av verksamheten någon oöverkomlig del (någon procent av totala budgeten). Däremot är de tjänster som ska produceras mycket viktiga för våra klienter och patienter på olika håll i Österbotten. En god och näringsrik kost som man ser fram emot att få framför sig är grunden för välmåendet. Att vi har städning som utförs på bästa möjliga sätt gör också att vi har större chans att motverka smittspridningar på våra enheter.

Det är just de olika kvalitetskriterierna som fort blir väldigt svåra att formulera i en upphandling och ännu svårare att garantera i form av resultatet. Jo upphandla kan man göra men med färskt minne av andra dylika tjänster de senaste åren, så blir det lätt stora pengar bara för den byråkrati en upphandling utgör.

Ledarskribenten lyfter också upp underskottet i budgeten i alla vårdområden i landet, mellan raderna ett underkännande av oss invalda i välfärdsområdet. Visst vi är medvetna om underskottet men vi är också medvetna om att det är välfärdsområdets första budget, inte ett fastställt bokslut. Vi har alltså en vägkarta för år 2023, men det är först i slutet av året som vi vet hur det har gått. När vi har facit på hand så tror jag inte att matportionerna är det som överskrider budgeten mest. Inflation, ränteökningar, löneökningar och löneharmoniseringar är nog kostnadsposter som kommer att påverka utfallet mer.

Rainer Bystedt, Sfp Vörå

Fastighetsskatten och produktionsbyggnaderna

Peter Östman (KD) har en liten insändare i Vbl 4.11.2022. Andemeningen i insändaren är mycket god, oro för jordbrukets lönsamhet! Men någonstans i skriveriet går pennan i kors med tanken. Fastighetsskatten är nämligen den enda form av skatter som går i sin helhet till kommunen där fastigheten befinner sig och det är kommunerna som fastställer hur stor beskattningen på byggnaderna är. Med andra ord behöver inte staten vidta åtgärder utan Peter Östman kan gå hem till sitt fullmäktige och fastställa en nolltaxa för dessa byggnader om hans fullmäktige så önskar.

Det bidrag som infördes för detta år som stöd för produktionsbyggnaders fastighetsbeskattning är på det viset ett rättvist system där inte kommunernas inkomster från fastighetsbeskattningen drabbas och ingen kommun drabbas av bortfall. Staten kommer här emellan och ger bidrag för stora fastighetsskattekostnader. Dessvärre för de större produktionsgårdarna så är nog fastighetsskatten en väldigt liten del bland många andra större kostnader, kostnader som har skenat iväg i och med att kriserna rullar in. Har man 250.000 kw elförbrukning så landar vi på en årskostnad för elen om 90.000 euro där man tidigare hade en årskostnad om ca 15.000 euro! Att då få ett fastighetsskattebidrag om någon tusen euro kan nog för bönderna kännas mer som en droppe i havet, än en verklig hjälp i nöden. Men tacksamt emottaget.

Jag vill påstå att våra bönder idag behöver så mycket mer åtgärder än bara lite mindre fastighetsskatt! De behöver för det första bättre betalt för sina produkter, vi vill väl alla ha betalt för vårt arbete. Kriget i Ukraina har tyvärr också drabbat våra bönder genom ofantliga höjningar på gödselpriserna, på bränslepriserna och framförallt el-priserna. Här har nog fastighetsskatten varit det minsta problemet om man inte byggt många nya byggnader, eftersom vi landsortskommuner ofta försökt hålla ner den fastighetsskatteprocent som berör just produktionsbyggnader. Jag vet inte hur länge våra bönder klarar av alla dessa kostnadshöjningar utan att kasta in handduken. Vad har vi sedan kvar? Ja, jag tror inte att vårt land mår bättre av att bli beroende av andra länder både för energin liksom för maten. Min syn är att vi skall ha en självförsörjnings grad på 100% både på livsmedel och energi.

Vi har sett reportage från bagare och växthusodlare om hur energipriserna drabbar dem. En bonde som har svinproduktion som exempel, drabbas först av högre bränslepriser för alla redskap som ska köras på åkrarna, alla gödselpriser har mångdubblats. Men dråpslaget kom nog när även el-priserna sköt i höjden. Jag hoppas för vårt lands skull att även dessa kostnadsposter kan få stöd, så att vi även efter den här krisvintern har bönder som ger oss mat på bordet.

Att vi använder oss av fastighetsskatten som nåt vi kan ge specifikt till våra invånare lockar säkert för oss lokalpolitiker. Tyvärr ger den väldigt lite åt unga familjer som bor på hyra, för att en fastighet skall ge flera hundra euro i fastighetsskattelättnader skall den fastigheten nog vara väldigt högt taxerad. Om man inte tänkt avskaffa fastighetsskatten helt. Stora fastighetsägare är väl också i behov av skattelättnader men dessa är nog inte de som kanske avsågs där. Fastighetsskatten är som jag skrev, för kommuner och städer suveräna att besluta om och den ena av lapparna för 2022 skall betalas i dagarna. Så sänker man fastighetsskatten i kommunerna denna höst så kommer den gåvan först till julen 2023. Nej för att få en riktig gåva till våra invånare över hela Vasaregionen borde elpriset ner rejält eller så går julhandeln i träda liksom den seglivade bonden som förvisso är van att träda.

Rainer Bystedt, Sfp Vörå

Viktig infrastruktur?

Vi har läst att vårt land ska göra stora infrastruktursatsningar på att bygga staket vid gränsen mot Ryssland. Jag vet att man inte ska sätta olika satsningar mot varandra, men när jag dagligen studsar fram på våra dåliga vägar här i Österbotten så tänker jag nog att det borde finnas vettigare sätt att använda våra skattemedel på än att bygga staket. Geopolitiskt har vi vårt läge bredvid Ryssland och dagens situation visar att det inte var kanske så klokt att förlita sig blint på den grannens fredliga avsikter med sin gränshandel. Nog har den varit viktig men vad lär vi oss av situationen. Ger då ett staket den rätta signalen?

I väster däremot har vi en annan granne som vi har mer gemensamt kulturellt med och som jag anser att vi borde vända mera affärsmässiga blickar mot i olika sammanhang. Österbotten och Vasa blir här en viktig affärsknutpunkt och här borde infrastruktursatsningarna verkligen trappas upp!

Vasa och Umeå har burit ett stort ansvar genom att göra massiva infrastruktursatsningar på hamnen, båten Aurora Botnia och även farlederna. Nu är det dags att Österbotten som landskap också får sin berättigade del av satsningar på vägarna.

I vart fall utgör vägarna grunden i vår infrastruktur. Vägarna utgör lagret för vår industri ganska långt, den matar vår skogsindustri med stockar och massaved, den utgör lagerhållningen för all färskvara till och från produktionsenheter, matkök, butiker osv. Lagerhållningen rullar efter våra vägar och den gör det i mycket större omfattning nu än vad den gjorde när vi lade grunden till våra vägar. Det ställer då också krav på hållbarheten och även underhållet på våra vägar som i många fall är byggda på sjöbotten.

Nu får vi då höra år ut år in att renoveringsskulden bara ökar i omfattning pga att pengar saknas. Det här måste få ett slut för vårt landskaps framtid. Det måste till en handlingsplan för vägunderhållet. Via vår handelskammare/ Österbottens Förbund, genom landskapets riksdagsmän över alla partigränser ett gemensamt mål att renoveringsskulden skall vara uppäten fram till 2035 när Regeringen aviserat att Finland skall vara fossil och koldioxid neutralt.

Österbotten är landets västligaste landskap med den kortaste sträckan och vårt fönster till Norden och jag önskar att många med mig kan vända blicken från öster mot väster och de möjligheter som finns för vår landskapsutveckling där. Sluta bygga staket, faran från öster kommer nog galant igenom taggtråden om den så besluter. Nej, se till att våra vägar och infrastruktur mot väster får de satsningar som de behöver och satsa staketpengarna på Österbottens vägar och beta av underhållsskulden på vägnätet istället

Rainer Bystedt,  Sfp Vörå  

Välfärdsområdet

Vi närmar oss det magiska årsskiftet 2023, då den statliga välfärdsområdesreformen träder i kraft i vårt land. En reform som debatterats och diskuterats i mer än ett decennium och väl så, det kallas ju också för århundradets reform i Finland.

Då vi först började diskutera sote under Sipiläs regering, fanns många element som hängde ihop med att överföra kommunal verksamhet till det privata. Jag tror att mycket av det tänket kom från idén om att det privata näringslivet skulle sköta om den kommunala verksamheten effektivare. Men det såg lite konstigt ut om man tänker att våra äldre boenden skulle konkurrensutsättas var femte år.

Jag fundera mycket då hur man kunde bevara äldreomsorgen i kommunens regi. Nämligen att åldras är ingen sjukdom, utan en naturlig utveckling vi alla får gå igenom om vi har den lyckliga möjligheten. Därför behöver inte boende för äldre organiseras under en massiv sjukvårdsapparat och institutionaliseras. Vi har framgångsrikt under de senaste tjugo åren i våra olika kommuner jobbat för att minska anstaltsplatserna inom äldreomsorgen för att istället kunna erbjuda hemlika boendeformer för äldre.

Jag hade funderat så pass mycket att jag och min fru Christina Båssar beslöt att lägga in en motion till sfp:s partidag om att vi skulle lämna kvar äldreomsorgen i kommunerna när sote lagstiftningen slås fast. Motionen gick enhälligt igenom i liggande form och en enhällig partidag tog texten och andemeningen till sig.

Nu blev det inte riktigt så när regeringen beredde ärendet och vi fann oss i kompromissen att allt skulle med. Man kan med fog vara lite orolig för hur vi kan få en fungerande socialvård i ett stort välfärdsområde? Ja det är svårt att säga när vi just börjat här i Österbotten och allt är i sin linda. Jag tror dock att den biten är svårast att integrera, den kräver god personaltillgång och den kräver ett annat tänkesätt.

Som jag skrev tidigare är inte åldrandet en sjukdom i sig, om än åren ger oss mer eller mindre krämpor att dras med. De äldre kan däremot också bli sjuka och få allvarliga sjukdomar som kan kräva både rehabilitering och sjukvård, men sedan ska man återgå till sitt "hem".

Det som nu diskuteras inom välfärdsområdet i olika former är städ- och kosthållsfunktioner. Det är en princip inom välfärdsområdet att om man konkurrerar med privata marknaden så ska produktionen bolagiseras. Inom Österbotten finns idag två bolag där välfärdsområdet är delägare och kan köpa tjänster inom ramen för in-house regler direkt av dessa bolag, utan upphandling alltså. Men samtidigt betyder det att den viktiga funktionen att göra god och näringsrik mat ska harmoniseras över Österbotten, vet vi vad det betyder?

Blir det så att vi med de centraliserad köksfunktioner jagar cent per portion istället för att satsa på närproducerad mat så nära boendet som möjligt? Eller tänker vi att centraliserad köksfunktioner ger mer ekonomisk bärighet för den övriga vården? Men blir det billigare? Jag tror det inte, väldigt marginellt i så fall. I stället skapar vi i värsta fall en fabricerad matportion som mången bara väljer att äta det som för dagen smakar. Detta leder snabbt till näringsfattig matkultur som bara ger behovet av mer vård i förlängningen, så vad är vinsten?

Som jag skriver är åldrandet en naturlig del i vårt samhälle. Låt oss behandla alla segment i vårt samhälle på de villkor som är värdigt. Vad är mera hemlikt än doften av nykokad mat eller en nybakad sockerkaka till eftermiddagskaffet? De äldre i vårt samhälle är de som förvaltat vår välfärd, må de då också få en god husmanskost varje dag, det är de mer än värda. Kosten utgör grunden för vår välfärd och jag vill se samma omsorg som vi har för att våra barn och ungdomar får en näringsrik kost i dagvård och skola, samma omsorg ska vi också ha för att våra äldre får en kost som ger de byggstenar som de behöver för att må bra varje dag. Välmående ger tryggheten och harmoni i människan.

När vi organiserar om inom välfärdsområdet så finner jag det naturligt att man samarbetar inom hela området. Vi borde också kunna få samlat den specialistkunskap vi har till olika kunskapscentra. Men vi borde också se till att inom äldreomsorgen och de olika boendeenheterna, så ska vi ha sådana enheter som passar till våra äldre och deras behov. Dessa enheter borde bli så gott som självstyrande enheter inom äldreomsorgen. Då kan man minimera byråkratiseringen och öka smidigheten i ett agerande under budgetansvar. Ett sätt som man redan på många håll kunnat tillämpa i kommunerna. Därmed kunde även kosthållet bibehållas långt i varje enhets ansvar.

De äldre i Österbotten, de skall heller inte behöva slussas runt i vår region utan ges plats i sin "hembygd" de arbetat för. De har samma rätt som övriga kommuninvånare att bo i sin hemkommun och kunna vara en aktiv del av det sociala sammanhang som de alltid varit. Jag hoppas att vi inom Österbottens välfärdsområde kan ta sig an socialvården under devisen "ansvaret förpliktar".

Rainer Bystedt, Sfp Vörå

Naturskyddet

Vi har under de senaste veckorna läst många klokt formulerade insändare som är kopplade till miljöministeriets planer på att göra ett stort fredningsområde i Kvarken. Nu om någonsin är det dags att myndigheterna också tar till sig de åsikter som lokalbefolkningen ärligt framfört.

Bildande av nya naturskyddsområden ter sig för den vanliga medborgaren som en diffus handling. Vi vet inte riktigt vad det innebär och myndigheterna lovar att allt i princip ska bli som det alltid ha varit om än lite bättre hela tiden för miljön. Ja men är det så?

Generationer efter generationer har levt i samklang med vår natur och den har skyddats av befolkningen därefter. Jägarna har sett över bestånden av jaktbart villebråd och rovdjur för att stammarna ska hållas på en nivå som passar faunan, men som även har garanterat de olika arternas fortbestånd. Fiskarna har värnat om arterna i våra fiskevatten på samma vis.

Så är fallet inte idag, efter att diverse myndigheter i all sin klokhet kommit med pålagor efter pålagor. Nu bedriver våra fiskare och jägare med stor vånda en ojämn kamp mot säl och skarv och till och med varg tydligen. Att hinna hämta hem fångst till köksbordet börjar bli en bisak och det är inte underligt om orken tryter inför olika vansinnes beslut och det gör inte alls vår miljö bättre på nåt vis.

Nu skall det då ytterligare påföras stora skyddsområden i skärgården, som kommer att åderlåta vardagen för den befolkning som äger och brukar denna mark. Vi har läst otaliga insändare mot dessa av ortsbor och natur experter som haft balanserade ifrågasättanden av nyttan. Hans Hästbacka som jag gärna lyssnar på i naturväktarna i radion skrev en förnuftig insändare i lördagens vbl 16.7. Även 17.7 kunde vi läsa Jonas Seitovaaras belysande text från sitt vardagsrums fönster.

Och vi som inte är direkt beroende av dessa områden, vi är inte jägare, vi är inte fiskare, vad berör detta oss? Jo det berör min kommuns befolknings vardag den berör mina grannkommuners befolkning som bor i dessa områden. Det är en myndighets förmynderi över en lokalbefolkning som på intet sätt misskött sina åtagande utan tvärtom. Frågan vi får ställa oss, var läggs nästa råmärken i vår hage, vi mäste sätta ner foten. Att freda ännu mer områden i vår fina skärgård skall föregås av omfattande konsekvensutredningar och utvärdering av tidigare åtgärder.

Från Österbottens sida är Österbottens förbund en lämplig organisation att samordna och utföra dessa utvärderingar. Jag lägger därmed min hälsning i deras händer att gå till botten med detta; Inte en till skyddad centimeter i Österbotten innan vi vet vad myndighets fasonerna hittills åstadkommit!!

Rainer Bystedt, Sfp Vörå

Personaldimensioneringen i vården

Vi kan i dagarna läsa att det åberopas en snabb inkallning av riksdagen för att diskutera den lag om personal dimensioneringen som trädde i kraft redan 2020 och som betyder att från och med 1.4 2023 ska vårdpersonalen dimensioneras med 7 vårdare per 10 patienter. På grund av den brist på vårdare som råder i vårt land så börjar våra nationella beslutsfattare att få kalla fötter och tänka att det kanske var ett förhastat lagförslag. Lagen har stegvis ökat vårdpersonalens dimensionering från 0,5 år 2020 till 0,6 som började gälla från och med 1.1.2022 och nu så står vi inför det sista steget att uppnå målsättningen 0,7 under 2023.

Jag förstår den stora tveksamheten, eftersom det inte finns personal att ta till detta värdefulla arbete. I Vörå var situationen före vi gick in i välfärdsområdet rätt så bra, då låg vi redan på en nivå som rätt långt motsvarade lagen. Inom demensvården något högre på grund av den vård tyngd som dessa klienter har. Jag var tveksam att lagstifta om detta, men tänkte att det nog kommer att medföra en förbättring av arbetsmiljön, det skulle betyda fler händer i vården och det är bra. Dels för orken hos personalen och dels för möjliggörandet av en attraktiv arbetsplats. Men en lagstiftande lösning blir fort otymplig och styv och det som jag anser att vi förlorar genom en lagstiftning är ju den välbekanta flexibiliteten. Det vill säga det att man kan anpassa dimensioneringen till den typ av boendeenhet som man har lättare eller tyngre och inte dra alla över en kam.

Det uppkomna behovet av diskussion om lagens sista steg visar på en brist på konsekvensutredning i vårt lagstiftningsarbete, politiken styr med goda föresatser och för att uppnå ett önskat slutresultat, så tänker man lätt att kommunerna ordnar nog det här också. Trots den goda viljan som man avsåg så fanns nog trenden redan då man gjorde och fastställde lagen år 2020. Vi har en skriande brist på vårdpersonal och konkreta åtgärder för att öka yrkets attraktionskraft lyser ännu med sin frånvaro.

Att öka lagens övergångstid och på det viset skjuta upp det sista steget är enbart en nödlösning i detta skede. Men den arbetsgrupp som tillsatts borde också få ett uppdrag att även finna en godtagbar lösning på hur man löser vårdar bristen samtidigt som man ser hur lagstiftningen bäst kan sätta nivån på personal dimensioneringen.

Personligen är jag nog för att det sägs nivån på dimensioneringen i lag. Vi har haft exempel på hur snett det kan gå om man börjar slira på att ha kompetent och tillräcklig personal till förmån för möjliga ekonomiska vinster i vården och det är inte vår äldre generation förtjänta av.

Det är oerhört viktigt att vi har en omtänksam och kvalitativ omsorg på våra olika enheter och det bara att inse att vi på sikt måste vi vara beredda att betala en godtagbar lön för de händer som vi vill ha inom omsorgen. Jag hoppas att alla som idag funderar på dessa saker ser på det ur perspektivet, att om vi är lyckligt lottade så ska vi själva en dag få njuta av goda dagar och god omsorg på vår ålders höst.

Rainer Bystedt, Sfp Vörå

Resultatpolitik kontra missnöjespolitik

Tillbaka i Vöråskogarna efter ett sällsynt lyckat arrangemang av SFP i form av kryssning full med intressanta teman så lämnade jag att fundera på de reflektioner som vi fick av de svenska Allianspolitikerna i Umeå.

Alla hade förberett sina talturer och kom med genomtänkta analyser. Jag som intresserar mig för siffror och trender fastnade på trenden av det sjunkande förtroendet för de svenska politikerna. I takt med att SD kommit in i rikspolitiken, har förtroendet för politiken sjunkit i Sverige. Det låter märkligt eftersom SD likt Perussuomalaiset går till val efter val genom att kritisera de traditionella partierna och värdena, eller så kallad missnöjespolitik. Så ju mer missnöjespolitikerna får inflytande så desto mindre tilltro till de politiska systemet eller demokratin i sig.

Det här stärker mig i min tro på att vi på alla fronter nu i vårt land måste se till att få minskat på missnöjet i första hand. Ett missnöje som i grunden kan tänkas uppstå genom de allt ökande inkomstskillnaderna i vårt land. Vi måste ha ett socialskydd som fungerar och som kanske kostar mer, men i längden vinner vi alla på att alla får det bättre. Tillgång till vård, en dräglig inkomstnivå, en möjlighet att ge barnen en god uppväxt, det låter som självklara saker. Men det är inte självklart för alla idag och jag fasar för vad vi ännu ska se i vinter.

När det gäller vår verksamhet faller tanken på vår välfärd, då i första hand på den verksamhet som vi från 1.1 2023 inleder med att överföra all social och hälsovård under samma tak, kommer att sätta stor press på alla vi som bedriver den politiska delen av den verksamhet som ligger till grund för den social och hälsovård som kommunerna upprätthållit enligt mig på bra bas. Hittills ger rapporteringen skenet av att vi i vårt välfärdsområde har harmoniserat olika sätt att sköta servicen i våra kommuner till en miniminivå eller en maximinivå om det gäller avgifter. Vi inom SFP har ett stort ansvar men också en stor möjlighet att se till att vi inte skapar en ännu större missnöje i vårt landskap, eftersom vi har majoriteten i Välfärdsområdet. Det börjar bli dags att lyfta blicken och göra saker bättre!

Rainer Bystedt, Sfp Vörå