Min frus sida

Jag heter alltså Christina Båssar och är Rainers fru sedan 21.6.2017. Vi har båda födelsedag den 21.6 så när jag fyllde 50 år och skulle ställa till med kalas så passade Rainer, den praktiska romantikern, på att fria till mig. 

Varför faller man för en man som Rainer, kanske ni funderar? Ja, jag har till och med fått vara på förhör om jag har ett förhållande med Rainer, men låt oss backa historien lite innan vi kommer dit.

Båda Rainer och jag har en lång lokalpolitisk historia och våra vägar har många gånger korsats eftersom jag bodde i Maxmo under åren 1986 till 2012 och Rainer, han är ju en obotlig Vöråbo, född och uppvuxen i Kovik. Jag ställde upp i kommunalvalet i Maxmo 1994 och blev invald i fullmäktige och socialnämnden. Rainer var politiskt aktiv i Vörå kommun.

När sedan kommunsekreterartjänsten blev ledig i Maxmo 1996 så sökte jag och fick den. Enligt Rainer själv så tyckte han att jag hade ganska mycket samma politiska åsikter som honom och samma vilja att uttrycka min åsikt på olika möten och inte vara tyst.

Själv minns jag Rainer mer från travbanorna och våra kommuntrav som de hette på den tiden. Kommunen sponsorerade en travdag på Vasa travbana och förtroendemän och politiker bjöds in till travet för att se hur verksamheten bedrevs. Rainer brukade vara både högt och lågt under dessa travdagar.

Åren gick och vi utvecklades med dem. Jag valdes år 2000 att vikariera för Kjell Heir som kommundirektör i Maxmo och blev sedan även ordinarie. Från och med 2005 började olika kommunreformsukaser sedan komma från regeringshåll. Slutresultatet i Vörå blev att Vörå, Oravais och Maxmo blev en kommun och jag fick äran att bli kommundirektör för den.

Då har vi alltså placerat tjänstemannen Christina på samma plats som politikern Rainer. 

Där hade historien kunnat sluta om vi båda hade levt i varsitt lyckligt och stabilt äktenskap, vilket vi dessvärre inte gjorde. Historien hade säkert också varit mindre dramatiskt och mindre uppmärksammad om politiken i den nya kommunen Vörå hade varit mer stabil.

Efter att Sockenrådet Per Östman slutade som styrelsens ordförande i Vörå tog Rainer Bystedt vid efter honom. Skillnaden mellan de två personligheterna var enorm och att få jobba med Rainer som bollplank blev en glädje och inspiration mitt i mitt eget eländiga råddiga privatliv. Samtidigt upptäckte vi att allt inte stod rätt till i den nya kommunens ekonomi och att vi upptäckte dessa saker gjorde inte någon av oss populära. 

Jag kan väl med blicken i backspegeln konstatera att åren 2012 - 2015 inte var de bästa i mitt liv på något vis. Under dessa år var Rainer den som såg mig som människa och den enda som frågade om han kan hjälpa mig?

Det konstiga var att när Rainer frågar om han kan hjälpa till, så frågar han faktiskt för att han vill hjälpa till. Han släpper allt vad han har i händerna och ställer upp. Jag som aldrig begärt hjälp av någon fann mig plötsligt fråga efter hjälp stup i kvarten och lite däremellan också, tanken på något romantiskt hade nog inte fallit mig in för jag grät nog mest hela tiden och kände mig mer som en urvriden trasa. Rainer fanns där när hans medmänniska behövde honom och jag tror inte att jag hade klarat av de svåra åren utan honom.

Det är nog det som är kännetecknande för min man Rainer, att han ställer upp och hjälper till där han kan och där han ser att det finns ett behov av hjälp. 

Nu funderar ni var romantiken kom in i bilden och det var via en mycket överraskande kyss, men jag tror att Rainer och jag håller den delen för oss själva!

Tillbaka istället till förhöret som hölls av en fullmäktigeordförande i tiden för den politiska turbolensen i Vörå. Jag anser att vi alla har rätt till ett privatliv och vägrade svara på sådana frågor, kanske också lite chockad av själva frågan. Jag tror att jag ställde en motfråga om vi inte ska ta och installera en fjärrövervakningskamera i mitt sovrum samt i alla fullmäktigeledamöters sovrum så kan vi övervaka och få fakta på bordet vem som sover med vem!

Jag blev inte mer populär hos fullmäktigeordförande efter det, dessvärre! 

Men sagan fick ett lyckligt slut och jag är idag gift med mannen i mitt liv och med en man som jag vet att jag kan gå genom vatten och eld tillsammans med.

Jag är också glad att han än idag hjälper många medmänniskor. Visst kan det vara lite irriterande när det är svårt att få en telefontid till honom. Men då tänker jag att det är någon som behöver honom mer än jag just nu.